Så blev Han korsfäst

Korsfäst!

Ingen död är så fullkomlig. Ingen skam är så fullständig.

Först kom piskningen.

Piskningsstolpen var 60 cm hög. En järnring placerad nära toppen sköt ut från båda sidor.

Kläderna slets av fången så att han stod naken. Romerska liktorer (rättstjänare) var professionella. Deras arbete inskränktes till den förfinade, brutala konsten att piska, och de kunde slå ett offer till dess att endast en svag livsgnista fanns kvar i fången.

Handlederna fjättrades stadigt fast i järnringarna och offret sträcktes, med ansiktet nedåt, så att fötterna pekade bort från stolpen.

Den romerska piskan var en flagra, en piska med kort handtag som bestod av flera tunna järnkedjor vilka avslutades med små vikter.

Piskning kallades "den lilla döden". Den föregick den "stora döden": Korsfästning.

Till och med spänningen av att vänta på det första rappet är grym. Kroppen är stel. Musklerna knyter sig i plågande kramper. Färgen försvinner från kinderna. Läpparna spänns mot tänderna.

När piskan sänks sprids kedjorna ut över ryggen och varje länk skär genom skinnet och djupt ner i köttet. Vikterna slås med mörbultande kraft mot revbenen och slingrar sig plågsamt runt bröstet.

När en människa piskas överskrider smärtan vida smärtgränsen. Svett tränger fram från ögonbrynen och sticker i ögonen. Vid varje rapp med flagran rycker offrets kropp till likt en nackad höna. Det andra rappet mönstrar ryggen och halva bröstet med ett V-format nätverk av små skärsår. Endast Guds Son kunde hålla tillbaka de gälla skriken av outhärdlig plåga.

Varje rapp sliter bort ett stycke liv. Där finns bara den förblindande, brännande smärtan när grymma piskrapp igen och igen viner genom luften och tvärs över ryggen och skuldrorna. Flagran kan flå en människa levande.

Hebreisk lag begränsade antalet rapp till 39, men romerskt straff var inte begränsat på det viset. Det fanns bara en regel för liktorn som piskade någon som skulle korsfästas: han fick inte dö. En gnista av liv måste finnas kvar för dödskampen på korset.

Människor har bitit av sin tunga under sådana piskslag.

Endast välsignad medvetslöshet kunde lindra.

Offrets kraftlösa kropp skars loss från stolpen. Hans sår tvättades men behandlades inte i övrigt. Sedan kom vandringen till avrättningsplatsen.

Romerska politiker gillade alltid att statuera exempel av dömda personer. Den långa, långsamma paraden längs gatorna var menad att tjäna som en varning till andra att Rom handlade snabbt och utan nåd.

En centurion fungerade vanligen som bödel eller carnifex servorum.

Medan fyra soldater höll fången, placerade han en vass 15 centimeter lång järnspik exakt i handflatans mitt. Ett skickligt, rutinerat slag skickade den igenom handen till träet. Ytterligare fyra till fem slag hamrade spiken djupt in i den grova plankan och ett femte böjde den upp så att handen inte kunde lossna.

En liten utskjutning, liknande en noshörnings horn och som kallades "sedilen" (sätet), passades in vid skrevet. Detta gjordes för att ta bort det mesta av tyngden från den dömde mannens händer. Därefter drevs en spik igenom varje fot.

Det var en död förbehållen slavar, tjuvar och förrädare.

Såren i händerna fortplantar brännande smärta längs armarna.

Svimning lindrar bara tillfälligt.

Mörker och smärta råder; sedan smärta och mörker.

Smärtan i rygg, armar, händer, fötter och skrev är en enformig, bultande, förskräcklig och ändlös smärta. Smärtan byggs upp. Den mångdubblas. Den är kumulativ. Där finns inte ett ögonblicks andrum.

Korset är placerat så att mesta möjliga solljus tränger in i fångens ögon.

Nedanför väntar den nyfikna folkhopen, fascinerad av tortyren. Det makabra skådespelet utspelar sig långsamt. Att dö borde vara en privatsak, inte ett offentligt spektakel. Det är något obscent med att ha en folkmassa runt omkring sig, som väntar på att man skall dö.

Sedan börjar törsten.

Läpparna är torra. Munnen är förtorkad. Blodet är hett. Huden är febrig. Det största av alla behov i denna stund är en droppe kallt vatten.

Vatten förvägras.

Vid korsets fot dricker avrättningsstyrkan i den döendes närvaro, för att öka hans mentala plåga. Solen strålar direkt in i den korsfästes ögon. Till och med då ögonlocken är slutna tränger ett rött, skarpt sken igenom. Tungan tjocknar. Vad som en gång var saliv är nu som trasslig ull. Händer och fötter börjar svullna. Sedilen gräver djupt in i könsorganet. Det är omöjligt att vrida sig, att ändra sin kroppsställning. Musklerna börjar rycka.

Det verkligt fasansfulla har bara börjat.

Vad som har hänt hittills är rena barnleken.

En efter en dras ryggens muskler ihop i hårt knytande kramper. Det finns ingen möjlighet att bli kvitt dem, de försvinner inte; inga varsamt masserande händer lindrar dem. De förflyttar sig över axlarna och bröstkorgen. De sprider sig ner till buken.

Efter två timmar på ett kors är varje muskel i kroppen spänd i hårda knutor och de svåra plågorna övergår förmågan att uthärda. De korsfästa gallskriker tills de blir galna.

Smärtan och symptomen är identiska med tetanus (stelkramp eller ett tillstånd där musklerna utsätts för fortlöpande kontraktion).

Människan, i all sin genialitet, har aldrig förr uppfunnit en mer grym eller mer plågsam död än den med tetanus - den långsamma, oavbrutna kontraktionen av varje muskel. Död genom korsfästelse gör att plågan varar så länge som möjligt.

Varje timme är en evighet.

Ibland gör kramperna nacken stel och huvudet hålls tätt intill den vertikala bjälken. Den korsfäste längtar efter döden. Den är hans enda önskan.

Det finns flugor och insekter och skallen från hundar, som vädrar lukten av blod i sina näsborrar. Rovfåglar, skyns asätare, cirklar lägre och lägre.

Böner verkar håna en, men antingen ber eller förbannar man.

Allt eftersom timmarna går börjar de små blodkärlen, som försörjer nerverna, att bli platt ihopklämda och genom bristen på cirkulerande blod uppstår en bedövande förlamning.

En ny svår plåga uppstår för dem som ännu lever på korset. Det är plågan i slemhinnorna.

På korset finns inget slut på lidandet. Det är bara lidandets art som varierar och smärtnivån som ändras.

Allt eftersom timmarna gick blev soldaterna benägna att påskynda döden. De började att bryta ben. Stående på en stege svingade en rutinerad legionär en klubba i en kort bågrörelse så att höger femur (lårbenet) omedelbart krossades. Ett andra, häftigt slag krossade det vänstra låret.

Dessa var nya smärtor.

Slemhinnorna - denna tunna, glatta vävnad som avgränsar och smörjer en stor del av den mänskliga kroppen - blir på korset uttorkade tills de känns som sandpapper och skaver den ömtåliga vävnaden vid anus (den öppning som avslutar matsmältningskanalen). De river i den torterade strupen. De känns som sten i kroppens alla håligheter. Lager av vävnad slits bort från ögat varje gång det rör sig eller blinkar.

Kan det finnas ett mer intensivt lidande på denna sidan helvetet?

De flesta dömda män dör nakna.

KRISTUS BLEV KORSFÄST. Han dog den mest brutala död som någonsin tänkts ut av människan.

Han tog mitt ställe.

Det var min synd som drev Honom dit.

Jesus Kristus dog den mest genomgripande död som någonsin uppfunnits. Den hade för avsikt att åstadkomma en långsam, nedbrytande död av celler, muskler, känslor, ben, vävnad, medvetande, ande, blod och hjärtslag. Därför är Uppståndelsens seger den mest fullkomliga seger som någonsin skådats.

Han steg upp ur graven,
Med mäktig triumf över Sina fiender;
Han uppstod som en Segerherre från de mörka domänerna,
Och Han lever för alltid med Sina heliga för att regera.
Han uppstod! Han uppstod!
Halleluja! Kristus uppstod!

Det behövs inget ytterligare offer för mina synder.

Jesus betalde ALLT.

1 KORINTIERBREVET 1:17-24

av C. M. Ward (Sydney)
Källan okänd