Ingen väckelse utan bönens Ande

Charles Grandison FinneyCHARLES GRANDISON FINNEY var troligen den största väckelsepredikant som någonsin funnits. Han började som advokat och efter sin omvändelse till evangelist, pastor, professor i teologi och författare, blev han under hela sitt liv använd som ett instrument för nya väckelser. Hans utdrag i denna artikel är tagna från det andra och fjärde av hans berömda anföranden om väckelse, vilka hölls i New York vintern 1834/35. Dessa tal publicerades senare och utgör troligen en av de mest systematiska beskrivningarna av väckelse. Det finns två sorters medel som erfodras för att befrämja en väckelse: det ena påverkar människor, det andra påverkar Gud. Sanningen används för att påverka människor och bön för att röra Gud. När jag talar om att röra Gud, menar jag inte att Guds sinne ändras utav bön, eller att Hans läggning eller karaktär ändras. Men bön åstadkommer en sådan förändring i oss, att det för Gud blir förenligt att handla så som det annars inte vore förenligt med Honom att handla. När en syndare omvänder sig, gör det känslosamma tillståndet att Gud finner det för gott att förlåta honom. Gud har alltid varit beredd att förlåta honom på det villkoret, så när syndaren ändrar sina känslor och omvänder sig, så behövs ingen förändring av Guds känslor för att förlåta honom. Det är syndarens omvändelse som gör att Hans förlåtelse blir rätt, och som är det tillfälle när Gud agerar som Han gör.

Så även när Guds barn ber ivrigt, har de den rätta inre attityden som gör att Gud kan höra dem. Han har alltid varit beredd att välsigna dem som har en rätt inställning i hjärtat och som ber på rätt sätt.

Bön ingår i en kedja av orsaker som leder till en väckelse, och är en orsak som är lika viktig som att göra sanningen känd. Många har målmedvetet predikat evangeliet för att få människor att vända om, men har lagt för liten vikt vid bönen. De predikade ivrigt, pratade med enskilda personer, och delade ut traktat, men, till deras överraskning, med liten framgång. Anledningen till att de inte kunde åstadkomma mer var att de negligerade den andra formen av uppbackning, vilken är ivrig bön. De glömde att sanningen i sig själv inte har någon effekt utan Guds Ande.

Ibland händer det att de som är mest involverade i att sprida sanningens ord inte är hängivna till bön i samma utsträckning. Detta är fruktansvärt, såvida de inte har en bönens ande, eller om ingen annan uppehåller dem i bön; om inte, tjänar predikan av Sanningen endast till att förstärka hedningarnas attityd att motstå omvändelse.


"I denna Väckelse, liksom i tidigare, rådde en uppriktig bönens ande. Vi hade bönemöten i olika hus varje dag klockan elva.

Jag minns att en Herr S., som var kassör i stadens bank, under ett av dessa möten, var så tyngd av bönens ande att han efter mötets slut (vi hade alla knäböjt medan vi bad) inte kunde stiga upp från knäna.

Han förblev på sina knän, gråtande av vånda för själar. Han sade "Bed för Herr.....", som var bankdirektör i banken där han arbetade. Direktören var en rik, oomvänd man.

När de andra såg att hans själ led födslovåndor för denna man, knäböjde de andra och brottades i bön för hans omvändelse. Så snart som Herr S sinne hade tillräckligt med frid så att han kunde gå hem, drog vi oss alla tillbaka; kort därefter uttryckte bankdirektören sitt hopp i Jesus Kristus. Dittills tror jag att han aldrig varit på några möten, och det var inte känt att han någonsin var orolig för sin frälsning.

Men bönen tog över och snart tog Gud det hela i Sina händer".

Denna anmärkning gjorde Finney i samband med sin berättelse om väckelsen i Troy, som började 1826, i hans "Memoarer". (London, 1876, sida 104-5).


En väckelse kan förväntas komma när de kristna har en bönens ande för väckelse. Det vill säga, när de ber som om deras hjärtan var fast beslutna om det. Ibland är de kristna inte helt och fullt engagerade i bön för väckelse, inte ens när de är varma av bön.

Deras tankar upptas av något annat; de ber för någonting annat - frälsning av hedningarna och liknande - och inte för en väckelse mitt ibland dem. Men när de känner en längtan efter väckelse, då ber de för den; de känner för sina egna familjer och grannskap; de ber för dem som om de inte kunde nekas.

Vad består en bönens ande av? Är det många böner och varma ord? Nej. Bönen är ett hjärtats tillstånd. Bönens ande är ett tillstånd i sinnet av kontinuerlig ivran och längtan efter syndares frälsning. Det är någoting som tynger ner dem. Det är det samma, vad beträffar förståndets filosofi, som när en människa längtar efter något av världsligt intresse. En kristen som äger bönens ande känner oro för själar. Detta är vad han tänker på hela tiden och det får honom att se ut och agera som om han hade en börda att bära. Han tänker på det på dagen och drömmer om det på natten. Detta är egentligen att "bedja oavlåtligen." Hans böner verkar att flöda från hans hjärta som flytande vatten: "O Herre, återuppliva ditt arbete!"

Ibland är denna känsla mycket djup; människor har blivit nedböjda så att de varken kunde stå eller sitta. Känslan är inte alltid så stark som detta, men sådana saker är mycket vanligare än man kan tro. I de stora väckelserna 1826 var de vanliga. Detta är inte alls entusiasm. Det är helt enkelt vad Paulus kände när han sade: "I mina barn, som jag nu åter med vånda måste föda..."

Denna själens vånda är den djupa plåga en person känner då de griper tag i Gud för denna välsignelse, och inte släpper Honom förrän de får den. Detta menar jag inte skall tolkas som att det är nödvändigt för en bönens ande att våndan måste vara så stor som denna. Men denna djupa, kontinuerliga, uppriktiga längtan efter syndares frälsning är det som bönens ande för väckelse består av.

När denna känsla existerar i en kyrka, och såvida inte Anden är bedrövad genom synd, kommer det ofelbart att ske omvändelser till Gud. Denna brinnande längtan tilltar mer och mer tills en väckelse kommer...

Generellt sett är det endast några få religiösa bekännare som känner till någonting om denna bönens ande, vilken segrar med Gud. Jag har förvånats över att se sådana berättelser om väckelser som ofta publicerats, där det verkar som om väckelsen började utan orsak - ingen visste hur eller varför. Ibland har jag gjort förfrågningar om sådana fall, då det angavs att ingen visste någonting, förrän de en Sabbat såg på människornas ansikten i församlingen att Gud var där; eller de såg det i sitt konferensrum, eller i bönemötet, och blev förvånade över Guds mystiska suveränitet i att starta en väckelse utan det skulle ha något uppenbart samband med orsaker.

Sanna mina ord! Gå och fråga bland de obemärkta medlemmarna i kyrkan och du kommer att finna att någon har bett för en väckelse, och förväntade sig det - någon man eller kvinna hade våndats i bön för syndares frälsning till dess att välsignelsen kom. Denna person kanske väckte upp alla ur sömnen så att de steg upp, gnuggade ögonen och inte riktigt kunde förstå varifrån den plötsliga upprymdheten kom. Även om väldigt få vet vilket ansvar en väckelse innebär, så kan du vara försäkrad om att någon höll vakt i tornet och upphörde inte med att tigga till dess att välsignelsen var där. Generellt sett är en väckelse mer eller mindre omfattande beroende på om det finns många eller få personer som har bönens ande.

av Charles Finney

Taget från Revival Movement Association