Räddad från ett liv i drogmissbruk och ockultism

Jessica - Frankfurt, Tyskland


Foto på Jessica

Hej. Jag heter Jessica och skulle vilja berätta hur Gud gav mig ett nytt liv.

Som barn trodde jag på Gud men förstod inte Bibeln. Därför försökte jag leva ut min tro genom att gå till katolska kyrkan på söndagarna, använda radband hemma och genom att vara en medhjälpare. Rätt snart insåg jag att detta inte skulle föra mig närmare Gud, så när jag var elva vände jag mig bort från denna tro och tillbringade mer tid med mina vänner. Vi träffades dagligen utanför kyrkobyggnaden bara för att vara tillsammans.

En dag ville vi besöka en mässa eftersom en av mina vänner aldrig hade varit på någon, men prästen kom fram och sade att om vi bara kom för att störa, så måste vi gå. Jag visste då att jag ville bryta med kristendomen, åtminstone med den katolska formen som var helt trångsynt och hycklande.

När jag var tolv, tretton år umgicks jag mer och mer med mina vänner. På en fest, där vi övernattade hemma hos en vän, blev jag full för första gången efter att ha druckit öl och champagne och kort därpå blev jag hög för första gången på hasch. Det blev ganska snart en ny vana att röka hasch. Jag träffade mina vänner varje dag för att röka. Vi tyckte om allt som var extremt och började klä oss i bara svarta kläder och lyssna till dunkel musik som: “Dead Can Dance”, “Goethes Erben”, “Current 93” och låtar som “God Is Dead”. Vi riktade våra tankar mot Alistair Crowleys lära och drog oss tillbaka i en värld dit våra föräldrar inte hade något tillträde.

Jag följde principen som Alistair Crowley lärde, som säger “Gör vad du vill, skall vara hela lagen”, och bestämde mig för att leva för stunden och att alltid göra vad jag ville i just det ögonblicket.

Vid denna tid drogs jag till alla mystiska och ockulta saker som att använda pendlar, flytta glas, tarotkort, osv. Men ju mer jag försjönk i mig själv in i den världen, desto mer deprimerad blev jag. Mina vänner och jag satt ofta tillsammans och skadade oss själva med att skära kors på våra armar eller fimpa cigaretter på huden. Efter ett tag upptäckte mina föräldrar såren och de förbjöd mig att ha svarta kläder på mig, vilket ledde till att jag tog på dem i smyg så snart jag kom ut ur huset.

Relationen till mina föräldrar var inte särskilt bra längre eftersom jag stängde ut dem från mitt liv och ljög för dem på många sätt, särskilt om mina drogvanor och avslöjade bara det som jag inte kunde dölja. Det var som ett slag i ansiktet på dem när de fick reda på att jag rökte hasch och de bemödade sig verkligen om att prata mig tillrätta. På grund av mina föräldrars förtvivlan ville jag sluta röka, men det varade inte särskilt länge eftersom livet utan droger verkade vara tråkigt och monotont.

Jag fortsatte att leva en lögn och sade till mina föräldrar att jag inte skulle ta någonting mer. Eftersom jag fortfarande klarade av skolan ganska bra, trodde mina föräldrar på mig till en början, men kom snart på mig igen. Jag försökte sluta igen, men började igen och ljög för dem om och om igen. Detta hände gång efter annan under de följande åren men drogerna ändades från hasch och alkohol till starkare droger.

Vid femton års ålder upplevde jag min första LSD trip vilket övertygade mig om att det finns en andlig värld. Ganska länge trodde jag att drogerna var min religion och att de kunde visa mig all sanning. Jag dyrkade Jim Morrison och det blev mitt mål att “bryta igenom till andra sidan”. När en av mina vänner började ta heroin provade jag det ett par gånger, men föredrog LSD och ecstasytabletter.

När jag var sjutton eller arton år gick jag på ravefester med mina vänner där vi dansade hela natten ända tills lunch nästa dag. Jag älskade att dansa och att falla in i extasen och avskydde när lamporna tändes igen vid lunchtid och musiken slutade, och vi var tvungna att gå. Istället för ectasyeffekten blev det ofta ett stort tomrum inombords. För att fylla tomrummet och för att känna mig “fräsch” under veckan, tog jag ofta ecstasytabletter och speed till och med utanför klubbarna. Jag började få panikanfall som biverkning. Mina tankar sysselsatte sig främst med att upptäcka “sanningen” och andra människors tankar, och det blev svårare och svårare för mig att prata om saker som handlade om det dagliga livet. När de här anfallen kom oftare och blev mer obehagliga provade jag heroin igen och trodde, eftersom jag hade provat det tidigare, att jag kunde sluta igen. Men den här gången “hjälpte” mig heroinet att tänka på normala saker igen. Det kändes bra och jag gillade det faktum att jag äntligen kunde prata om normala ämnen igen och att jag kunde göra allt på ett normalt sätt.

Till att börja med rökte jag heroin bara på helgerna, men snart hade jag börjat ta det under veckorna också och till sist tog jag det varje dag. Det första året behövde jag inte så mycket för att må bra och till och med abstinensbesvären kunde bara märkas genom influensaliknande symptom, så jag lyckades ändå gå upp i slutproven i skolan utan några större problem.

Vid den tiden var jag fortfarande övertygad om att jag hade kontroll över tillvaron och att jag kunde sluta med drogerna när helst jag ville. Efter slutproven flyttade jag hemifrån till min egna lägenhet. Jag vände mig bort från mina gamla vänner för deras problem gick mig på nerverna och jag ville vara med folk som hade samma intressen som jag: heroin! Så jag höll mig nästan uteslutande till folk som också tog heroin. Någon gång under den här tiden blev jag gravid. Jag var helt desperat och eftersom pappan till barnet åkte in i fängelse på grund av ett knivslagsmål, bestämde jag att jag definitivt inte kunde föda barnet. Aborten gjordes under narkos och när jag vaknade upp kände jag bara en djup tomhet. Några dagar senare började jag få gråtanfall som kom ofta och jag visste att livet aldrig skulle bli detsamma igen. Jag pratade om det med mina vänner och en psykolog. Alla sade att jag hade haft goda grunder för mitt beslut, men skuldkänslan försvann inte. Efter det kastade jag mig in i drogerna ännu mer än tidigare. Jag satte min gräns, som var menad att varna mig tillräckligt tidigt för att kunna sluta med drogerna, ännu högre och till råga på allt förlorade jag all den lilla moral jag fortfarande haft.

Jag började gå varje dag till en läkare som gav mig metadon, ett läkemedelssubstitut för heroin som måste tas under strikt överinseende av en läkare. Men jag lyckades inte ta endast metadon speciellt länge. I stället lärde jag känna fler personer från drogvärlden där och efter att vi fått vårt metadon gick vi ofta till närmsta droghandlare och köpte heroin. Under tidens lopp behövde jag mer och mer heroin för att bara vara på en normal nivå.

Jag övertygade fortfarande mig själv att jag kunde sluta ta drogerna när som helst om jag ville. Detta trodde jag fastän min pojkvän dog av en heroinöverdos. Jag fick metadon av läkarna för att vara normal och dessutom tog jag heroin för att bli hög. Efter ett tag kastade en del av läkarna ut mig, för förr eller senare kom de alla på att jag tog heroin också.

För första gången kom jag till en rehabiliteringsklinik för att avgiftas. Men återigen var jag tvungen att lämna stället efter bara tre dagar eftersom min heroinnivå inte gick ner. Mitt dubbelliv fortsatte. För att hålla skenet av att vara en vanlig ung kvinna uppe, fortsatte jag mina studier för att bli socialarbetare som arbetar med barn, vilket gick ganska bra så länge som jag fick tillräckligt med herion. På så sätt var detta en ond cirkel, eftersom jag behövde drogerna för att helt enkelt kunna fungera normalt. Metadonet jag fick från läkaren var inte tillräckligt för att ta bort abstinensbesvären eftersom jag fortfarande tog mer herion än metadon på grund av mina tillägg av heroin. Jag tog vanligtvis 5 till 10 gramm heroin dagligen och detta var förutom metadonet. Min dag tillbringades med att få tag på och ta heroin bara för att fungera. Det fanns ingen tid över till vänskap. Morgon, middag och kväll hade jag bara ett mål: HEROIN. Heroin var det första jag tänkte på på morgonen och det sista jag hade tankarna på på kvällen och ofta fylldes till och med mina drömmar med denna brinnande längtan.

Efter ett tag försökte jag genomgå ytterligare en avgiftning på en rehabiliteringsklinik. Eftersom jag inte kunde sova där på nätterna bad jag läkaren att skriva ut lite sömntabletter. Det ville han inte och sade bara att det troligen finns en god anledning till att jag inte kunde sova och att jag skulle tacka Herren. Jag blev ganska arg över hans reaction och tyckte att han var galen. Men jag kunde fortfarande inte sova och började prata med Gud i min nöd och bad honom att hjälpa mig.

Jag skrevs till slut ut från sjukhuset och föklarades ‘drogfri’. Men det första min pojkvän och jag gjorde var att köpa heroin. Vi var alltför ‘höga’ för att kör hem den kvällen. Vi var tvungna att övernatta i bilen framför kliniken. Jag blev tvungen att till sist erkänna för mig själv att jag var en missbrukare. Jag ville hålla uppe det trevliga skenet, men det blev allt svårare. Till slut förlorade jag mitt körkort och min lägenhet.. Med stora skulder blev jag tvungen att flytta tillbaka hem till mina föräldrar. Jag sade till dem att jag skulle sluta. Vid den tidpunkten var jag trött och mycket svag. Så länge som det fanns tillräckligt med heroin kände jag mig bra, men när det inte fanns tillräckligt eller när kvaliten inte var bra, insåg jag vliken ynkling jag var utan detta pulver, för jag kunde inte ens gå ordentligt osv. Ofta låg jag och grät på sängen och tänkte att jag behövde något som kunde hjälpa mig. Men jag tyckte att ett liv utan droger inte verkade vara värt att leva. Utan drogerna fick jag en djup längtan som till och med verkade vara värre än mitt beroende. Ofta tänkte jag; “Tänk om jag hade massor med pengar. Då kunde jag köpa allt jag ville…”, men jag kunde inte komma på något I världen som skulle kunna göra mig lycklig och fylla tomheten inom mig. Jag bestämde mig för att det var bättre med ett kort liv med droger än ett långt liv utan dem.

Efter att ha kommit till denna slutsats i mitt liv, mötte jag en en vacker dag en kristen man som hette Georg på gatan. Han och en annan man talade om för mig om Jesus och att Gud helt hade förändrat hela hans liv, se Georgs vittnesbörd. Dessutom förklarade han för mig att jag var en Guds fiende men att Gud skulle förlåta mig om jag vände mig till honom, blev döpt under vatten och döpt i den Helige Ande med tecknet av att tala tungomålstal. Allt jag någonsom hade gjort, även om jag begat mord, skulle vara som om det aldrig hade hänt. JESAJA 1:18: “Om edra synder än äro blodröda, så kunna de bliva snövita, och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull.” Dessa ord rörde mig på djupet för jag visste djupt inom mig att jag, förutom många andra saker, var skyldig till mord. Fram till den dagen kunde ingen annan religion eller psykologi ta bort mina skuldkänslor. Jag visste att om Gud verkligen existerar, så hade jag begat många synder och mitt liv var fullt av lögner. Till sist utbytte Georg och jag telefonnummer och efteråt gick jag till närmaste toalett och tog lite heroin.

Efter mötet med Georg tänkte jag mer och mer på konsekvenserna av om det verkligen finns en Gud? Jag satt fast för djupt i droglivet, så det tog ett tag innan Georg och jag lyckades träffas igen. Under tiden lade Georg boken “Korset och stiletten” i min brevlåda. Den berättar historien om hur en man gav sig in i gängvärlden in New York och upplevde hur herionmissbrukare blev fria från sitt beroende efter att ha fått Guds Helige Ande. Jag tänkte så mycket på detta att jag inte kunde sova på hela natten. Jag kunde helt enkelt inte förstå varför ingen visste om det, eftersom det är perfekt bevis på att Gud verkligen existerar. När jag gick till jobbet följande morgon började jag helt plötsligt att gråta och jag visste på något sätt att Gud var där och att jag hade gjort så många saker i det förgångna som var helt emot honom.

En vacker dag lyckades jag till slut träffa Georg. Medan vi körde i bilen frågade han om han fick ställa en personlig fråga. När jag sade “ja” frågade han mig om jag någonsin gjort abort. Jag frågade vad sin fick honom att fråga mig om det. Han sade bara att han kom att tänka på det medan han bad. Jag var helt färdig! Detta var precis från den punkten som jag i alla dessa år inte kunde göra mig löss. På något sätt visste jag att detta var från Gud och att han tog upp mina känsligaste punkter för att visa att han inte hade tappat intresset för mig. Denna kväll besökte vi ett trevligt gift par, Georgs vänner, och de berättade för mig hur de kom till Gud. I sina berättelser använde de orden “relation med God”, och jag undrade hur det kunde vara möjligt att ha en relation till honom. Det var en sak som jag lärt mig under mina tidigare år i kyrkan. Först en kort tid därefter gick jag med dem på ett församlingsmöte och lade märke till att dessa människor hade något speciellt som jag definitivt inte hade, men ville ha.

Georg förklarade för mig att alla människor har en naturlig längtan av att vara hos Gud, men att de flesta människor försöker täppa till detta hål med jobb, pengar, droger, osv. Han sade att det faktiskt bara är Gud som kan fylla det. Från och med den dagen började jag läsa Bibeln då och då, men det mesta förstod jag inte. Georg föklarade enstaka bibelord för mig på telefonen. Vissa bibelord gjorde mycket stort intryck på mig: Sådana bibelord som säger att strömmar av levande vatten skall flöda från vår kropp, och att vi aldrig skall vara törstiga mer om vi bara vänder oss till Gud; JOHANNESEVANGELIET 4:10,13,14 “Jesus svarade och sade till henne: Om du förstod Guds gåva, och vem den är, som säger till dig: Ge mig att dricka, så skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten. Då svarade Jesus och sade till henne: Var och en som dricker av detta vatten, han blir törstig igen, men den som dricker av det vatten, som jag ger honom, han skall inte törsta till evig tid, utan det vatten, som jag ger honom, skall bli i honom en källa med vatten som springer fram till evigt liv.” Detta rörde mig på djupet för jag kände till denna törst som kommer tillbaka hela tiden.
En dag bad jag till Gud och sade till honom att han kunde få mitt liv om han ville, och kort därdfter bestämde jag mig för att döpas.

Fram till dess var jag fortfarande helt beroende av heroin. När jag vaknade på natten värkte hela kroppen på grund av abstinensbesvären. Jag var då tvungen att ta något för att kunna somna igen. Georg var helt övertygad om att Gud skulle hela mig från mitt heroinberoende på ett ögonblick och han berättade exempel på människor som hade varit med om detta. Min tro var allt annat än stor. Jag tänkte att detta kanske hade fungerat med andra, men jag var inte säker på att Gud kunde göra det för mig på grund av att jag hade tagit så stora mängder heroin. Efter att jag tog mitt heroin för sista gången, klockan ett på eftermiddagen, började vi be tillsammans för att jag skulle få den Helige Ande med tecknet av att tala i tungor. Jag blev själv ganska förvånad då okända stavelser plötsligt strömmade ut ur min mun. Jag var överväldigad. Efteråt gick vi till en sjö och jag blev döpt under vatten. Efteråt bestämde vi oss för att gå hem till mig för att slänga bort alla droger som jag hade förvarat där. Nu när jag var hemma tänkte jag att det skulle vara skönt att få röka en allra sista cigarett. Men när jag tände cigaretten och drog in röken blev helt plötsligt hela proceduren främmande för mig och, fastän jag vanligtvis rökte tre paket om dagen, har jag aldrig mer, utan några som helst problem, rört en cigarett sedan denna händelse. Nu var det drogernas tur. Lite skakande spolade jag ner allt heroin jag hade i toaletten. Hittills hade dessa droger varit allt jag levt för, det enda mitt liv innehöll, men Gud gjorde det möjligt för mig att kasta bort allt.

Under de första dagarna efter mitt dop bodde jag hos människor från församlingen och fastän jag till en början inte var övertygad att det skulle fungera, upptäckte jag att det inte blev någon ”cold turkey”. Jag kände mig lite svag, med det var ingenting jämfört med symptomen jag hade när jag var utan heroin bara för ett par timmar.

Gud hade tagit bort det fysiologiska beroendet helt och hållet. Och inte bara det: den mentala underordnandet till drogen var också borta. Jag lade märke till att allt var annorlunda. Jag kände att Gud var med mig. Vid den tiden fanns det en bibelvers, som jag helat tiden kom att tänka på: 2 KORINTIERBREVET 5:17 “Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se, allt har blivit nytt.”, och jag visste att det var precis som bibelversen sade. Minnena av mitt gamla liv fanns fortfarande kvar, men på något sätt visste jag, fastän det bara gått några dagar, att de nu tillhörde det förflutna.

Det har nu gått fyra år sedan jag tog mitt beslut för Herren och jag kan saga att han verkligen välsignade mitt liv. En av de första sakerna jag gjorde efter min omvändelse var att jag hade ett ordentligt samtal med mina föräldrar och för första gången på flera år svarade jag på deras frågor utan att ljuga. Fastän de var lite skeptiska i början helade Gud de gamla såren och de är jätteglada nu att se att mitt liv har förändrats så drastiskt.

För två år sedan gifte Georg och jag oss och vi har planer på att flytta till Australien som missionärer för en tid, vilket är mycket spännande. Sedan dess har vi fått en liten dotter och jag är mycket tacksam till Herren för att han gav mig en familj och ett nytt liv. I efterskott kan jag saga att Gud gjorde för mig vad som omöjligt för läkarna och socialarbetarna att göra. Men förutom det faktum att Gud befriade mig helt från heroinmissbruket, är det en ännu större och särskild gåva att han förlät mina synder och att, genom Jesu offer, genom hans död på korset och hans uppståndelse, han gav mig evigt liv med honom och frälste min själ ifrån en evighet i helvetet.

MARKUSEVANGELIET 8:36: “Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”
ROMARBREVET 6:23: “Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.”

Jag tackar Gud för Hans nåd,

Jessie

 

Post new comment