Räddad från ett liv i det ockulta!

Nicky - Perth, Skottland

Foto på Nicky

När jag var runt tio, elva år gammal började en poltergeist att ge sig till känna hemma genom att flytta på saker och göra oväsen omkring mig. Naturligtvis var jag lite var jag lite oroad över att detta inte var normalt. Jag berättade det för mina föräldrar som inte trodde ett ord av vad jag sade och helt enkelt avvisade det med att det inte finns något sådant som spöken! När jag låg i sängen den kvällen blev jag mycket medveten om något osynligt som var i rummet tillsammans med mig. Det kastade runt några saker och satte sig sedan på mig så hårt att jag trodde att jag skulle krossas till döds. Jag var skräckslagen och kunde inte ropa på mina föräldrar att hjälpa mig, så klart, eftersom de inte trodde på den. Så jag började be till den att den inte skulle döda mig och försökte övertyga denna "ande", som jag kallade den, att jag älskade den och skulle göra vad som helst för den så länge den inte dödade mig. Efter det bad jag likadant varenda kväll mellan en halvtimme och en och en halv timme innan jag somnade. Ibland kändes det som om den höll på att strypa eller krossa mig och andra gånger lämnade den mig i fred.

Mycket snabbt blev jag intresserad av de "ofarliga" sidorna av ockultism (som jag senare upptäckte var lika farliga som vilken typ av magi och ockultism som helst). Jag använde till en början "oskyldiga" metoder som ljusdyrkan, numerologi, astrologi, tarotkort och astrala projektioner. Men de ledde mig snart in på hypnotism/tankekontroll, tankeläsning, kasta trollformler, se visioner (i andra hand) frammana "andar" (vilket är ett snällt ord för demoner) för att använda dem till att kontrollera situationer eller få saker. Jag visste inte att jag faktiskt lät dem kontrollera och manipulera mig genom att göra det! Min 'skyddsängel', som jag hade börjat kalla anden i mitt rum, hade sagt till mig att han hette Alberto och vi samtalade ofta. Jag hatade att ständigt vara rädd men jag älskade att vara kraftfull. Mina 'talanger' gav mig ganska mycket respekt bland mina vänner men det fick också vissa att balla ur. Så jag tenderade att bara berätta för dem jag trodde jag skulle kunna övertyga att tänka som jag. Jag påverkade många att göra idiotiska saker.

Då jag var sjutton år rökte jag mellan 30 till 60 cigaretter per dag beroende på hur nykter jag var. Jag var full så ofta som möjligt och när jag inte blev tillfredsställd av enbart alkohol tog jag även LSD och "magic mushrooms" därför att jag hatade att ha kontroll över mina sinnen. Jag hade undersökt nästan varenda alternativ religion som fanns under solen men inte funnit tillfredsställelse i någon av dem. Mitt huvud var fyllt av all sorts konstiga och underbara filosofier som, om jag är ärlig, var så komplicerade att bara några få betydde något för mig. Jag hade vid det laget försökt att ta mitt liv vid tre tillfällen bara därför att jag inte hade någon respekt för mitt eget liv och trodde att jag ändå skulle komma tillbaka igen ifall det hade lyckats. Jag skulle aldrig ha erkänt det men jag levde fortfarande i ständig fruktan. Jag hade prövat nästan allt men jag visste fortfarande inte riktigt varför jag fanns på den här planeten.

Men så en dag stötte jag på några kristna som hade gått lite vilse när de besökte min hemstad. "Nu börjas det igen" tänkte jag när de började predika, därför att många så kallade kristna hade försökt att berätta för mig förut, att "Jesus älskar dig!". Jag hade vanligtvis gjort mitt bästa att försöka sätta dit dem med obekväma frågor och älskat att genera dem när de inte kunde svara med något annat än "Jesus älskar dig!". Jag var stolt över att vara för cynisk för att bli övertygad. Men dessa två män var annorlunda... Jag kan inte komma ihåg allt vi pratade om men jag kommer ihåg att jag blev väldigt imponerad när en av dem sade till mig att jag skulle brinna i helvetet! De var i alla fall inte ryggradslösa även om de var på fel spår, enligt min uppfattning! Jag hade också en känsla av att de visste något som jag inte gjorde.

Genom en rad tillfälligheter träffade jag en av killarna igen och försökte, över en kopp te, få reda på vad han visste och övertyga honom om att han hade fel. Jag skämtade om att han skulle överösa mig med bibelord, men sedan satt vi i en timme eller så och bara småpratade. Jag var så desperat att få reda på vad han visste, och vore det inte för min stolthet skulle jag bett honom att börja predika! När han så småningom började tala om Bibeln var det som om han hade en magisk nyckel som uppenbarade de mest häpnadsväckande hemligheterna. Han förklarade hur Bibeln faktiskt förutspår ett tredje världskrig med kärnvapen. Hur i stort sett hela världshistorien ryms i en av Bibelns böcker, inklusive historia som inte skedde förrän efter det att Bibeln skrivits. Varenda detalj var så exakt. Till och med turbanerna burna av Muhammeds män när de invaderade det Bysantinska riket på 600- och 700-talet e. Kr.! Jag var överväldigad. Jag hade aldrig stött på en sådan trosrörelse som var så orädd för att vara specifik! Jag försökte att argumentera med min egen tro och mina egna idéer men plötsligt gick det upp för mig att ingen av dem verkade gå ihop överhuvudtaget och jag kunde nästan inte komma ihåg någon av dem. De verkade bara så vaga och obegripliga jämförda med den djärva sanningen i Guds Ord.

Gud visade mig de följande veckorna att om alla dessa profetior och under var sanna, så var även det faktum sant att jag skulle bli fördömd till helvetet om jag inte följde resten av Bibeln. Jag lydde skriften i APOSTLAGÄRNINGARNA 2:38 som säger, "Gör bättring, och låt var och en av er döpa sig i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse och ni skall få den Helige Andes gåva." Jag fick den Helige Ande, med beviset av att tala i tungor, och genast försvann begäret efter alkohol och droger och jag slutade omedelbart att röka. Men det bästa av allt var att jag visste att jag hittat Sanningen och Gud ersatte min fruktan och längtan med Sin frid och tillfredsställelse. Prisa Herren! 

Post new comment