Från mörker till ljus. Nu vet jag att jag har rätt kort på hand.

Katherine - Östersund, Sverige

Foto på Katherine

Så länge jag kommer ihåg har jag trott på Gud. Redan som barn visste jag att livet inte bara är en slump. Innan jag fyllde 14 år upplevde jag till och med 3 mirakel:

Det första miraklet hände under min födelse.

Mot slutet av graviditeten hade jag  inte vänt mig i min mammas mage som spädbarn normalt skall göra. Istället för att huvudet kom först, kom benen först. Det betydde att det fanns en stor risk att navelsträngen skulle kunna strypa mig och att jag skulle dö. På den tiden var den medicinska vetenskapen inte så avancerad som den är idag. Det fanns också en brist på läkare på sjukhuset den dagen. Jag hade en 50/50-chans att överleva. Men till sist kom läkaren och min mamma födde en frisk liten flicka.

Nästa mirakel, det andra, hände när jag var 5 år gammal.

Jag gick till en simhall med några av mina släktingar. Det var första gången jag var i en simbassäng utan mina föräldrar. Mina släktingar hade roligt i den djupa poolen och trodde att jag klarade av att vara där också.  Men jag kunde knappt simma. Och vad som inte fick hända, hände: Jag drunknade. Jag minns bara att jag gick i vattnet och att jag en kort stund senare satt bredvid bassängen och hostade upp en massa vatten.

Den tredje miraklet hände när jag var 13 år gammal.

Jag var på semester i Italien och det var en jättevarm sommardag. Så jag gick och badade i Medelhavet för att svalka av mig. Det var så skönt att simma i havet att jag inte märkte hur långt bort ifrån stranden jag hade kommit. Men när jag märkte det började jag att få panik och skrika på hjälp. Men ingen hörde mig. Det kändes som om en stark ström sög mig längre och längre bort ifrån viken. Jag försökte simma mot strömmen, men jag hade inga krafter kvar. Det sista jag kom på att göra var att be till Gud och be Honom hjälpa mig.  Jag bad: "Snälla Gud, hjälp mig, - jag vill inte dö...".  Efter att jag upprepat den här bönen om och om igen under ungefär 5 minuter kände jag plötsligt att jag fick extra kraft. Mirakulöst kunde jag simma tillbaka till stranden och säkerheten.

Men när jag fyllde 14 år och konfirmerades i kyrkan började jag att tvivla på att Gud verkligen finns.  Jag brukade titta på "Jesus från Nasaret" på tv. Filmen berörde mig alltid väldigt starkt. Men jag hade aldrig sett denna typ av kristendom i min kyrka. Jag lade märke till att det fanns en skillnad mellan Bibeln, det liv Jesus levde, och kyrkan i dag. Till sist kom jag till en punkt då jag bestämde att religion inte var något för mig. Jag tyckte att det bara var en stor fars och att Gud ändå inte existerar. Annars skulle han ha svarat på mina böner för länge sedan. Från och med den tidpunkten bestämde jag mig för att "njuta av livet" och sa till Gud: "Gud, eftersom du ändå inte finns, har jag bestämt mig för att inte tjäna dig längre från och med nu." Jag vet inte vad som kom över mig i den stunden som fick mig att säga något sådant.

Min familj är inte alls religiös. Den enda gången folk såg oss i kyrkan var för den traditionella julgudstjänsten en gång om året. Och precis som många andra genomsnittliga tonåringar i en medelklassfamilj bodde jag i ett fint radhus i en trevlig förort omgiven av trevliga människor ... och jag var fullständigt uttråkad och frustrerad eftersom ingen kunde ge mig svar på de många frågor jag hade. Exempelvis: Varför lever jag? Skall jag komma tillbaka som ett spöke och hemsöka människor? Eller som en annan person i en annan tidsperiod? Vad händer när jag dör? etc. Jag minns att min mamma berättade att när min farmor dog var det som om hennes ande hade flugit ut genom fönstret och upp mot himlen och hennes närvaro fanns inte längre i rummet, bara hennes skal.

Med tiden förändrades mitt liv utan att jag märkte det. Jag började att klä mig i mörka kläder som en got och lyssnade en hel del på indie-/ punkmusik.

Jag köpte också flera böcker om astrologi och förutsägelse av framtiden genom handläsning och kort. Medan det i vanliga fall tog mig några dagar eller veckor att lära mig dikter utantill, kunde jag komma ihåg allt med en gång efter att jag hade läst en av de där astrologiböckerna. Det var verkligen lite kusligt. Vanligtvis läser folk sina horoskop bara för underhållnings skull eller för att få ett gott skratt. När jag började "tro" på allt detta, började de konstigaste saker att hända. Liknande saker hände även när jag använde tarotkort. Korten förutsade bara dåliga saker som sedan verkligen hände, men jag visste inte hur jag skulle kunna stoppa det. Det var skrämmande minst sagt.

Eftersom jag inte trodde att demoner existerar, och ännu mindre på satans existens, kunde jag inte förklara vilken "kraft" som hade tagit över mitt liv. Å andra sidan var jag så uttråkad på mitt liv att jag inte ville ge upp min spännande hemlighet. Jag lyssnade ännu mer på indie- och punkmusik men bara med "bra" texter.

Texter var alltid viktiga för mig och jag är mycket kräsen med vad jag lyssnar på. En dag lyssnade jag på en låt som heter "Min själ brinner". Jag tänkte: Hur kan själen brinna? När vi dör går själen tillbaka till Gud och vi kommer att vara för evigt döda. Av någon anledning kunde jag inte få låten ur mitt huvud. I en annan låt jag lyssnade på, sjöng någon att det kommer en domedag och att endast en av fyra kommer till himlen. Jag var minst sagt förbryllad. Detta predikar de inte i kyrkan, eller hur? (se LUKASEVANGELIET  8:5-15).

Under denna perioden gick jag en hel del på musikklubbar med mina vänner. Ibland fanns också en lasershow på dansgolvet. Först såg det mycket roligt ut när alla såg ut som marionettdockor. Men senare tänkte jag att det är precis så livet är, dvs jag är en marionett med olika trådar och någon annan bestämmer hur jag skall röra mig.

Även om jag var färdig med Gud, var Han lyckligtvis inte färdig med mig! Jag försökte skaka av "närvaron av ondska" i mitt liv och vända mig till Gud igen, men jag kunde inte.  Några månader senare träffade jag en gammal vän som hade blivit kristen under tiden. Hon kunde svara på alla mina frågor med bibelord och det imponerade verkligen på mig. När hon läste i UPPENBARELSEBOKEN 21, kände jag Guds kraft och fick en uppenbarelse om delar av detta bibelord. Jag visste omedelbart att detta var sanningen som jag hade längtat efter så länge att få höra.

Då bestämde jag mig för att rätta mitt liv efter Gud enligt Bibeln i APOSTLAGÄRNINGARNA 2:38 och blev döpt genom NEDSÄNKNING I VATTEN och blev UPPFYLLD AV DEN HELIGE ANDE. Efter denna upplevelse kände jag mig helt befriad från ”bojorna i mitt liv” och närvaron av ondska var nu helt borta.

Jag vet nu fullt och fast att ENDAST Jesu blod kan befria oss från alla bojor och bara Gud vet hur mitt liv skulle vara idag om jag inte hade tagit detta beslut att ge mitt liv till Honom och följa Honom.

Prisa Herren!

Katherine

Post new comment