Befriad och helad till att börja om

Chris - St. Petersburg, Ryssland

Foto på Chris

Hej allihopa. Det här är berättelsen om hur jag lärde känna Gud. Min förhoppning är att de som läser detta skall inse att det är mycket enkelt att bli befriad och helad från vilket problem som helst i livet.

När jag var tio år gammal började jag i en privatskola, Dollar Academy, och vid ungefär samma tid började jag ha frågor om livet. En dag insåg jag att det fanns en total motsättning mellan vad jag hade lärt mig i söndagsskolan om Guds sexdagarsskapelse, och vad jag lärde mig i skolan om evolutionsteorin enligt “vetenskapsmännen”. Jag bestämde mig för att vetenskapsmännen vet hur saker och ting fungerar och att jag skulle lita på dem snarare än att tro på Gud!

När jag var elva rökte jag min första cigarett för att jag ville verka vuxen, och associerade rökning med vuxen ålder. Vid 12 års ålder chockerade jag mina föräldrar genom att “oskyldigt” bli full på flera glas rött vin som jag drack i snabb följd vid en middag på en skidsemester med familjen. När jag var 14 hade alkohol och cigaretter blivit mina favoritnöjen, och att förlora medvetandet blev en vanlig händelse när jag gick på tonårspartyn. Genom att gömma mig bakom en “vuxen” mask försökte jag bli av med min ångest över att umgås med det motsatta könet, och avslöjade bara min egen omognad mer för alla. Jag hade börjat utveckla en vana som skulle förstöra det följande decenniet av mitt liv. 

Som grabb hade jag ofta fått höra att jag var intelligent, och på proven i skolan fick jag alltid högsta betyg. Vid 15 års ålder fick jag dock allvarliga problem eftersom jag helt hade förlorat rutinen att studera och fullständigt hade utvecklat vanan att fly genom “legalt” drogmissbruk. Jag var beroende av tobak och alla festliga sammankomster var meningslösa utan alkohol. Alltsammans rotades i uppror och livet verkade vara meningslöst, och utsikterna att komma in på universitetet för att studera och förbereda mig för ett yrke inom juridik, medicin, eller något överhuvudtaget, kändes bara nedslående och tomma.

Två år senare, 1978, slutade jag skolan med dåliga betyg och en överhängande känsla av misslyckande. Inom bara några veckor kom jag i kontakt med hasch (cannabiskåda) för första gången. Jag attraherades av den intensiva påtändningens hallucinogena egenskaper, och började experimentera med det som ett alternativ till alkohol. Mycket snart blev det min favoritdrog. Den undre världen öppnades på ett magiskt sätt för mig och umgänget med narkotikahandlare för att förse mitt cannabisbehov förde mig i kontakt med andra illegala droger. Jag tog allt som kom i min väg. Jag experimenterade med olika uppåttjack (amfetaminer), nedåttjack (lugnande medel), trippar (L.S.D. och “magic mushrooms”), opium och kokain. Lyckligtvis var min enda kontakt med heroin i sällskap med missbrukare som injicerade med kanyler och min rädsla och avsky för kanyler var stark nog för att hindra mig från att vara med dem. 

Jag fortsatte på detta sätt under de följande tio åren, med cannabis som min främsta kärlek. Jag märkte att mitt närminne att försämrades, och att mitt tal och min handstil blev slarviga, men jag var övertygad om att jag inte hade något drogproblem. Under dessa år hade jag många tillfälliga jobb och studerade psykologi på universitetet för att söka efter svar, men det slutade med att jag blev utkastad efter två år av intensivt drognyttjande. Min familj och andra gav mig till och med mycket stöd, men under dessa år följde jag de mönster som grundlagts i min karaktär under barndomen och skoltiden och hittade vägar att fly från världens ansvar in i narkotikamissbrukets drömvärld. En dag frågade en vän mig om jag någonsin hade hört talas om Jesus Kristus. Jag tänkte att han verkligen måste ha blivit förstörd av drogerna och tyckte synd om honom, men under dagarna och veckorna som följde träffade jag honom då och då och lade märke till en stor förändring hos honom. Han slutade med alla droger, tillfälliga sexförbindelser och socialbidragsbedrägeri (vilket var en del av livsstilen hos de flesta personer jag kände). Han fortsatte att tala om Bibeln!

Plötsligt blev jag indragen i ett stort rättsmål i (högsta) domstolen där en vän stod åtalad för oräkneliga drogrelaterade brott. Åklagaren ville använda mig som vittne och jag stod inför valet att tala sanning och skicka min vän till fängelse under många år, eller att ljuga (vilket gick emot mitt hjärta och vilket jag visste skulle ge mig större problem), eller att rymma. Min vana trogen skrapade jag ihop tillräckligt med pengar och flydde till Kanada. Dagen innan jag reste mötte jag “av en händelse” min kristne vän på gatan. Han gav mig ett traktat att läsa och skrev ned JOHANNESEVANGELIET 3:1-7 för mig. Under mina sista förberedelser köpte jag en Bibel och packade ner den för att läsa uppe i bergen i Quebec, där jag skulle gömma mig under vintern. Min faster lät mig bo hos henne under förutsättning att jag tog på mig rollen som kock och allmän hjälpreda och inte rökte eller använde droger (förutom socialt accepterat måttligt bruk av alkohol vid dagens slut)!

När jag anlände till Kanada rökte jag min sista cigarett och kastade resten av paketet i en ugn. Att bo ute på landet vid en sjö var en idyll och en fantastik möjlighet att bli ren. Ensam i mitt rum började jag titta i Bibeln. Jag började med bibelverserna på traktaten “Vart är vi på väg?” som min vän hade gett mig, och blev överraskad av att upptäcka att Jesus gjorde uttalanden såsom “…ni måste födas på nytt.” (JOHANNESEVANGELIET 3:7), och talade om att det är nödvändigt att bli född av vatten och av Ande för att kunna komma in i himlen (JOHANNESEVANGELIET 3:5). Jag började förstå att det fanns mycket mer i Bibeln än berättelserna som jag hade hört i söndagsskolan, och i kyrkopredikningarna som jag hade hört, om att vara en “god människa”.

Det fanns dock ingen i närheten som hade svar på de frågor som började ta form inom mig. Speciellt en bibelvers besvärade mig: MARKUSEVANGELIET 16:16 som lyder: “Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst, men den som inte tror, han skall bli fördömd.” Jag tänkte: “Det är inte rättvist! Jag kan inte låtsas att jag tror – Gud kommer att se sanningen i mitt hjärta – och därför kommer jag att bli fördömd! Det måste finnas mer att säga om detta - Gud skall ju vara en god Gud!” När jag senare slog upp de grekiska orden som Nya Testamentet ursprungligen skrevs på, upptäckte jag att “tro” betyder “lita på, hålla sig till och ha förtröstan på” och därmed avser ett handlande. Med andra ord sade Jesus i MARKUSEVANGELIET 16:16 att om man tror på Bibeln, så kommer man helt enkelt att bestämma sig för att lita på den och handla enligt det som är skrivet i den. Eftersom man tror bestämmer man sig helt enkelt för att bli döpt, och kommer då att bli frälst. Om man inte tror på Bibeln så gör man inte som den säger och istället för att bli räddad blir man fördömd. Genom detta förstod jag att om man vill ta reda på vad Bibeln verkligen handlar om, så måste man “söka” – ställa frågor och studera Skriften. Dessutom är Bibeln full av löften och var och en som tar sig tid att söka i och studera Bibeln kommer att hitta svaren: “Be, och er skall bli givet, sök, och ni skall finna, klappa på, och det skall öppnas för er…” (MATTEUSEVANGELIET 7:7).

En kväll tänkte jag på min vän som stod inför sju år i fängelse, ett straff som möjligen skulle kunna reduceras till 2 eller 3 år genom förhandling med domaren om erkännande. Jag kunde inte sova på grund av oro för honom, och så i desperation bad jag uppriktigt till Jesus, att han inte skulle få fängelsedom alls, utan skulle få en ny chans i frihet, med ett nytt jobb på Skottlands västkust, långt bort från narkotikakvarteren i Edinburgh. Efter ett par dagar fick jag ett telefonsamtal – min vän var på tråden och talade upphetsat om för mig att han hade blivit frigiven från häktet med en bot på 700 pund och inget fängelse. Dessutom skulle han nu börja ett nytt jobb på västkusten som stenläggarlärling, och bygga traditionella stenmurar utan murbruk, vilket garanterade arbete i framtiden med att lära upp andra efter att han slutfört sitt första år. Jag grät tyst av lättnad och glädje, och framför allt av vetskapen att Kristus hade hört och besvarat min bön!

Jag bestämde mig för att bli döpt genom full nedsänkning när jag återvände till Skottland följande vår, men i verkligheten satte jag fortfarande andra saker i mitt liv före Gud. Detta var tydligt genom mitt handlande när jag återvände till Edinburgh följande år. Om jag verkligen hade bestämt mig för att vända mig till Gud vid den tiden skulle jag ha åkt hem direkt, men jag hade ännu inte omvänt mig och bestämt mig för att helt ge mitt liv till Gud. 

Att leva ett “rent” liv – äta bra mat, arbeta utomhus i friska luften på den kanadensiska landsbygden, och framför allt att inte röka eller använda narkotika – fick självklart till följd att min kropp började renas. Jag överraskades av att jag började känna av abstinensbesvär från så kallade “milda” droger, men mina tankar var fyllda av cannabisbegär och jag tyckte det var mycket svårt att slappna av och föra normala samtal med folk eftersom mina tankar ofta rusade iväg. Vid ett par tillfällen när jag körde till eller från den lokala affären var jag tvungen att köra åt sidan och stanna bilen eftersom jag fick “återblickar” och hallucinationer. I februari 1988 åkte jag till Montreal en vecka för att träffa släktingar och se staden. Inom några dagar hade jag träffat nya “vänner” som gav mig litet hasch, och under den följande månaden levde jag ett mycket obehagligt och skuldtyngt dubbelliv hemma på landet då jag ibland blev hemligt “hög”. Fastän jag nu avskydde rökning, hade cannabis fortfarande ett fast grepp om mig. Ett kort brev anlände från min kristne vän i Skottland, i vilket det stod att han fortfarande följde Gud och att han bad för mig. Jag kände mig mycket illa till mods, i vetskapen om att jag fortfarande inte ordnat upp mitt förhållande till Gud, och var på väg till ett evigt helvete.

I maj 1988, efter 7 månader på den bästa “tillflyktsort” man kan tänka sig och med utgånget visum för andra gången, var jag tvungen att använda min returbiljett till Skottland. Det var härligt att komma hem till familjen igen och att vara med mina vänner, fastän jag hade en djupt underliggande oroskänsla. Alla mina vänner var narkotikamissbrukare som utan undantag var tunna, bleka och såg mycket sjuka ut, medan “skogshuggaren” i spegeln återspeglade min tid i Kanada. Alltjämt kompromissande med cannabis, bestämde jag mig för att “festa” en vecka med hasch som jag skaffat mellan flygningarna i Amsterdam, innan jag skulle slå mig till ro och ta itu med en lång rad affärsplaner som jag hade i tankarna, med målet att vara egenföretagare i cateringbranschen. Självklart tog drogerna slut inom några dagar och ett nytt upplag som köptes lokalt varade in i den andra veckan, men vid det laget ville jag helt enkelt inte sluta. Tillsammans med vänner hyrde jag en källarvåning som snart blev ett drognäste. Jag började använda upp mina små besparingar (som satts åt sidan till att finansiera mina affärsplaner) för att upprätthålla mitt cannabisförråd och tillbringade sommarmånaderna med att slösa bort allt.

Till slut låg jag på vardagsrumsgolvet en dag i slutet av augusti, påtänd av hasch, och funderade på min livsstil. Jag visste att jag behövde hjälp – mitt liv rann iväg som sand genom fingrarna och att fortsätta som jag gjorde kunde bara leda till mer problem. Jag behövde hjälp, men vem kunde hjälpa mig? Jag accepterade till sist att jag hade ett psykologiskt beroende av droger och använde nu vad som än råkade finnas tillgängligt. Ingen läkare kunde hjälpa mig. Min familj älskade mig, men hade inte några svar och alla mina vänner befann sig i samma situation. Plötsligt kom jag ihåg min kristne vän Billy. Han hade varit i samma situation som jag, och var nu fri och lycklig! Jag bokstavligen sprang till telefonen och ringde honom. Mig ovetandes befann han sig i det ögonblicket i ett bönemöte vid ett församlingsmöte i de österrikiska alperna och höll på att be för mig! När vi senare jämförde anteckningar, talade han om för mig att han just i det ögonblick som jag ringde honom fick en kraftfull försäkran från Gud att hans bön för mig hade blivit hörd och skulle besvaras! Under tiden lämnade jag ett meddelande på hans telefonsvarare hemma i Edinburgh och bad att han skulle kontakta mig.

När Billy ringde tillbaka till mig sade jag till honom att jag behövde träffa honom och prata. Han berättade för mig hur jag kunde komma till ett kristet möte i en persons lägenhet nere i stan, och sade att vi kunde prata där. Jag gick dit och tog med mig en vän som beskydd ifall att det skulle vara någon typ av sektfälla! En del av mig ville inte vara med om detta, och ändå visste jag att jag för all tid skulle ångra mig ifall jag backade ur. När vi kom fram körde jag runt kvarteret tre gånger medan en kamp rasade inom mig. Slutligen parkerade jag och vi gick in. Vi möttes av omkring 12 vuxna och 3 barn i en mycket normal, vänlig, familjeliknande sammankomst. När mötet började påminde det mig om söndagsskolan som jag gått i som barn, med körer och hymner ackompanjerade av en flöjt och en gitarr. Människorna talade om Guds inflytande och hjälp i deras liv och om svar på deras böner. Allt var så normalt att jag undrade vad jag gjorde där. Jag hade förväntat mig en kraftfull händelse som skulle reda ut mina problem och jag kände mig besviken! Jag bestämde mig för att vänta till slutet innan jag artigt skulle lämna mötet. Sedan var det dags för bön. Billy gick med mig och de andra gästerna till ett annat rum och visade oss verser från Bibeln. Jag gick fram till ett fönster för att titta ut och tänkte: “Nåväl, det finns inget för mig här, vad skall jag göra nu?”

Då hörde jag att folk i rummet bredvid började be och något skedde med mig. Otaliga minnen från viktiga händelser och erfarenheter i mitt liv, när jag tänkt på Guds existens, eller upplevt bevis på Hans verklighet genom direkta svar på böner, forsade genom mitt sinne och plötsligt förstod jag och visste att Jesus Kristus var sanningen! Han levde, dog, återuppstod, togs upp till himlen och är Guds Son. Jag var chockerad. Sedan blev jag plötsligt medveten om min egen personliga frihet. För första gången i mitt liv insåg jag att jag verkligen var fri och ansvarig för mig själv! Jag behövde inte kämpa för att behaga mina vänner eller föräldrar, inte heller behövde jag ta droger! Jag var verkligen fri att leva mitt liv som jag önskade! Då kom jag ihåg att Jesus talade om Domedagen och jag visste att jag när jag dog var tvungen att stå ensam inför Gud och stå till svars för mitt liv. I vetskap om att jag skulle vara hjälplös och helt enkelt av en respektfull fruktan för Gud, bestämde jag mig precis då för att jag skulle börja följa Honom och leva enligt Hans Ord, Bibeln. Jag förstod att jag inte helt visste vad det skulle innebära, men oavsett priset skulle det vara värt det. Jag kunde lita på Gud.

Jag ställde många frågor och svaren som gavs kom alltid ifrån Bibeln – det var tydligt att jag inte kunde gå vidare förrän jag tagit de första grundläggande stegen som tydligt beskrivs i APOSTLAGÄRNINGARNA 2:38. Efter nästa möte bad jag församlingsgruppledaren att döpa mig. Vi körde till Royal Commonwealth Swimming Pool i Edinburgh där jag döptes mitt ibland de simmande människorna. Den kvällen mottog jag den Helige Ande och fylldes inom mig med Kristi kärlek, glädje och frid. 

Från den stund då jag döptes helades jag fullständigt och befriades från ett långvarigt drogberoende – både de psykologiska begären, och den simpla önskan att förändra mitt sinnestillstånd och bli hög försvann helt. Det var som om jag aldrig hade tagit några droger alls! Jag var verkligen född på nytt (JOHANNES 3:7), befriad från mina synder och helad från det jag hade gjort mot mig själv för att börja mitt liv på nytt, men nu med Allsmäktige Gud i mitt liv!

Nu gift med två underbara barn, bor jag i St. Petersburg i Ryssland och hjälper till att stödja det kristna arbetet här. Gud lever och allt är möjligt för Honom. Om vi ödmjukar oss själva och följer Honom, kommer Han att tillgodose alla våra behov (MATTEUSEVANGELIET 6:33). Gud har förberett en perfekt stig genom livet för alla som vänder sig till Honom. Han är en GOD Gud! Hans väg för oss är inte en dans på rosor – snarare är det ett aktivt liv med många karaktärsförändrande prövningar. Det är den smala vägen “som leder till livet” (MATTEUSEVANGELIET 7:14) – inte den breda, lätta vägen som leder till helvetet.

I slutändan väljer vi alla själva vår slutliga, eviga destination genom våra beslut här på jorden. Antingen lyder vi och accepterar frälsningen genom det offer Jesus Kristus gjorde, eller också vägrar vi och kommer att gå förlorade för alltid i det eviga helvetet. Vi har friheten att välja.

I Kristi Kärlek, Chris

Post new comment