Segrande Bön

Segrande bön är sådan bön som åstadkommer ett svar. Att uttala böner är inte att segra i bön. Segern i bön beror inte så mycket på kvantitet som på kvalitet. Jag vet inte hur man bättre skall närma sig detta ämne än att återge en lärdom från min egen erfarenhet innan jag blev omvänd. Jag berättar det därför att jag fruktar att sådana erfarenheter endast är alltför vanliga bland ofrälsta människor.

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin varit närvarande vid ett bönemöte förrän efter jag började studera juridik. Då bodde jag, för första gången, i ett grannskap där det var bönemöte varje vecka. Jag hade varken vetat, hört eller sett mycket av religion och därför hade jag inga förutfattade meningar om det. Delvis av nyfikenhet och delvis på grund av en oro i mitt sinne inför ämnet, vilken jag inte riktigt kunde definiera började jag närvara vid detta bönemöte. Vid ungefär samma tid köpte jag den första Bibel som jag någonsin haft i min ägo och började att läsa den. Jag lyssnade till bönerna som jag hörde bes i dessa bönemöten, med all den uppmärksamhet jag kunde ge för sådana kalla och formella böner. I varje bön bad de för gåvan och utgjutandet av den Helige Ande. Både i sina böner och i sina anmärkningar, vilka blandades in då och då, erkände de att de inte segrade med Gud. Detta var ytterst uppenbart och hade nästan gjort mig till en skeptiker.

Då han såg mig så ofta i deras bönemöten, frågade ledaren mig vid ett tillfälle om jag inte ville att de skulle be för mig. Jag svarade: "Nej". Jag sade: "Jag antar att jag behöver bedjas för, men era böner blir inte besvarade. Ni erkänner det själva." Jag förklarade sedan min förvåning över detta faktum, med tanke på vad Bibeln sade om bönens kraft. För en tid var mitt sinne verkligen mycket förvirrat och i tvivel angående Kristi undervisning i ämnet bön och den uppenbara realiteten från vecka till vecka i detta bönemöte. Var Kristus en gudomlig lärare? Undervisade Han verkligen det som Evangelierna tillskrev Honom? Om detta var fallet, hur skulle jag då förhålla mig till det jag bevittnade från vecka till vecka och månad till månad i detta bönemöte? Var de riktiga kristna? Var det jag hade hört verklig bön, i biblisk bemärkelse? Var det sådan bön som Kristus hade lovat att besvara? Här fann jag lösningen.

Jag blev övertygad om att de svävade i villfarelse; att de inte hade framgång på grund av att de inte hade rätt att ha framgång. De rättade sig inte efter de villkor enligt vilka Gud hade lovat att höra bön. Deras böner var precis sådana som Gud hade lovat att inte besvara. Det var uppenbart att de förbisåg det faktum att de riskerade att bedja sig själva intill skeptisism i fråga om bönens värde.

När jag läste Bibeln noterade jag sådana uppenbarade villkor som de följande:

a) Tro på Gud som den som besvarar bön. Detta involverar i all sin enkelhet att vi förväntar oss att få det vi ber om.

b) Ett annat uppenbarat villkor är att bedja i enlighet med Guds uppenbarade vilja. Detta innebär helt enkelt att inte bara be för sådana saker som Gud är villig att bönhöra, utan också att bedja med en sådan inställning som Gud kan acceptera. Jag fruktar att det är vanligt att dem bekännande kristna bortser från den sinnesinställning som Gud kräver av dem som ett villkor för att svara deras böner.

Till exempel: När man ber i Herrens Bön: "Låt Ditt rike komma", är det tydligt att uppriktighet är ett villkor för att segra med Gud. Men uppriktighet i att lägga fram denna begäran inbegriper en helhjärtad hängivelse hos den bedjande för att bygga upp detta rike. Det innebär en uppriktig och noggrann helgelse av allt som vi har och allt vad vi är ända till slutet. Att uttala denna begäran med någon annan sinnesinställning innebär hyckleri, och det är en styggelse.

Så i nästa begäran: "Ske din vilja såsom i himmelen, så ock på jorden", har Gud inte lovat att höra denna begäran såvida den inte bes med uppriktighet. Men uppriktighet innebär en sinnesinställning som accepterar hela Guds uppenbarade vilja, så vitt vi kan förstå, såsom de accepterar den i himlen. Det innebär en kärleksfull, förtroendefull, universiell lydnad av hela Guds kända vilja, vare sig den viljan är uppenbarad i Hans Ord, av Hans Ande, eller genom Hans försyn. Det innebär att vi håller oss själva och allt vi har och är, helt och fullt och av hjärtat till Hans förfogande, som himlens invånare gör. Om vi kommer till korta här, och undanhåller någonting - vad som helst - från Gud, har vi "orätt i våra hjärtan", och Gud kommer inte att höra oss (PSALTAREN 66:18).

Uppriktighet i framläggandet av våra böner innebär ett tillstånd av fullständig och universell helgelse till Gud. Allt mindre än detta är att undanhålla från Gud vad som tillhör Honom: det är att "vända bort våra öron från att höra lagen." Men vad säger Skriften? "Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen, så är till och med hans bön en styggelse." Förstår bekännande kristna detta?

Vad som gäller för att lägga fram dessa två böner, gäller för all bön. Tar kristna detta till sina hjärtan? Tänker de på att all påstådd bön är en styggelse om den inte bedes i ett tillstånd av total helgelse av allt vi har och är inför Gud? Om vi inte offrar oss själva med och i våra böner, med allt vi har; om vi inte befinner oss i ett sinnestillstånd där vi av hjärtat accepterar och, så långt vi kan förstå, fullständigt rättar oss efter hela Guds vilja, är vår bön en styggelse. Hur avskyvärt världsligt används ofta inte Herrens bön, både offentligt och privat. Att höra män och kvinnor pladdra Herrens bön: "Tillkomme Ditt rike, ske Din vilja såsom i himmelen, så ock på jorden" (MATTEUSEVANGELIET 6:10), medan deras liv är allt annat än inrättat enligt Guds uppenbara vilja, är chockerande och upprörande. Att höra människor be: "Tillkomme Ditt rike", medan det är uppenbart att de offrar eller gör lite eller inget för att verka för detta rike, framtvingar den fällande domen öppet hyckleri. Detta är inte segrande bön.

c) Osjälviskhet är ett villkor för segrande bön. "Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för att kunna i edra lustar förslösa vad I fån" (JAKOBBREVET 4:3).

d) Ett annat villkor för segrande bön är ett samvete som är rent från överträdelser mot Gud och människor. 1 JOHANNESBREVET 3:20,22: "Om vårt hjärta (samvete) fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt; om vårt hjärta icke fördömer oss, så hava vi frimodighet inför Gud, och vadhelst vi bedja om, det få vi av honom, eftersom vi hålla hans bud och göra vad som är välbehagligt för honom." Här klargörs två saker: för det första, att vi för att segra med Gud måste hålla vårt samvete fritt från försyndelse; och för det andra, att vi måste hålla Hans bud och göra de saker som är välbehagliga i Hans ögon.

e) Ett rent hjärta är också ett villkor för segrande bön. PSALTAREN 66:18: "Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren icke höra mig."

f) All tillbörlig bekännelse och upprättelse till Gud och människor är ett annat villkor för segrande bön. ORDSPRÅKSBOKEN 28:13: "Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl; men den som bekänner och övergiver dem, hon får barmhärtighet."

g) Rena händer är ett annat villkor. PSALTAREN 26:6: "Jag tvår mina händer i oskuld, och kring ditt altare, Herre, vill jag vandra." 1 TIMOTEUSBREVET 2:8: "Jag vill alltså att männen allestädes skola förrätta bön, i det att de, fria ifrån vrede och disputerande, upplyfta heliga händer."

h) Att göra upp med dispyter och fientlighet bland bröder är ett villkor. MATTEUSEVANGELIET 5:23,24: "Därför, om du kommer med din gåva till altaret, och där drager dig till minnes att din broder har något emot dig, så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och förlik dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva."

i) Ödmjukhet är ett annat villkor för segrande bön. JAKOBBREVET 4:6: "Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd."

j) Att ta bort stötestenarna är ett annat villkor. HESEKIEL 14:3: "Du människobarn, dessa män hava låtit sina eländiga avgudar få insteg i sina hjärtan och hava ställt upp framför sig vad som är dem en stötesten till missgärning. Skulle jag väl låta fråga mig av sådana?"

k) En förlåtande ande är ett villkor. MATTEUSEVANGELIET 6:12: "och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro"; Vers 15: "men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser."

l) Att ha en sanningsenlig ande är ett villkor. PSALTAREN 51:8: "Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden..." Om hjärtat inte befinner sig i ett sanningsenligt tillstånd, om det inte är fullständigt uppriktigt och osjälviskt, bär vi på synd i våra hjärtan; därför kommer Herren inte att höra oss.

m) Att bedja i Kristi namn är ett villkor för segrande bön.

n) Inspirationen av den Helige Ande är ett annat villkor. All verkligt segrande bön är inspirerad av den Helige Ande. ROMARBREVET 8:26,27: "Ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar. Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det är efter Guds behag som han manar gott för de heliga." Detta är bönens sanna ande. Detta är att vara ledd av Anden i bön. Det är den enda verkligt segrande bönen. Förstår verkligen de som bekänner sig vara kristna detta? Tror de att såvida de inte lever och vandrar i Anden, såvida de inte undervisas i hur de ber genom Andens förbön i dem, så kan de inte segra med Gud?

o) Iver är ett villkor. En bön, som skall vara segrande, måste vara ivrig. JAKOBBREVET 5:16: "Bekännen alltså edra synder för varandra, och bedjen för varandra, på det att I mån bliva botade. Mycket förmår en rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft."

p) Ihärdighet eller uthållighet i bön är ofta ett villkor för att segra. Se fallen med Jakob, Daniel, Elia, den syrofeniciska kvinnan, den orättfärdige domaren, och Bibelns undervisning som helhet.

q) Själslig vånda är ofta ett villkor för segrande bön. JESAJA 66:8 "Innan Sion har känt någon födslovånda, föder hon barnet." Paulus sade "I mina barn, som jag nu åter måste föda till livet, intill dess att Kristus har tagit gestalt i eder" (GALATERBREVET 4:19). Detta antyder att han hade våndats födslovåndor för dem innan de blev omvända. Själens vånda i bön är verkligen den enda sanna väckelsebönen. Om man inte vet vad detta är, förstår man inte bönens ande. Man befinner sig inte i ett tillstånd för väckelse. Man förstår inte den text som redan citerats - ROMARBREVET 8:26,27. Till dess att man förstår denna upprivande bön känner man inte till väckelsekraftens verkliga hemlighet.

r) Ett annat villkor för segrande bön är att konsekvent bruka de medel som står till buds för att uppnå den sak man ber för, om dess medel finns inom räckhåll för oss, och som vi vet är nödvändiga för att nå fram till slut. Att be för religionens väckelse, och inte använda sig av några andra medel, är att fresta Gud. Jag kunde klart se, att detta var fallet med de som bad i bönemötet som jag talade om. De fortsatte att be för religionens väckelse, men utanför mötet var de lika tysta som döden i fråga om ämnet, och öppnade inte munnen för dem i sin omgivning. De fortsatte att vara okonsekventa tills en iögonfallande förhärdad man i församlingen gav dem en fruktansvärd tillrättavisning i min närvaro. Han uttryckte precis det jag kände djupt. Han reste sig och med största allvar och fruktan sade han:

"Kristna människor, vad menar ni? Ni fortsätter att be i dessa möten för en väckelse i religionen. Ni uppmanar ofta varandra här att vakna upp och vidta åtgärder för att få igång en väckelse. Ni försäkrar varandra, och försäkrar oss som är syndare, att vi är på väg till helvetet; och jag tror det. Ni hävdar också bestämt att om ni skulle vakna upp och börja använda de rätta medlen, så skulle det bli en väckelse, och vi skulle bli omvända. Ni talar om hur vi är i stor fara, och att våra själar är värda mer än hela jorden; men ändå fortsätter ni med era jämförelsevis obetydliga sysselsättningar och använder er inte av dessa medel. Vi har ingen väckelse och våra själar är inte räddade." Här bröt han ihop och föll, snyftande, ned igen på sin plats.

Denna tillrättavisning föll tungt över bönemötet, som jag alltid skall minnas. Det gjorde dem gott; för det dröjde inte länge förrän medlemmarna i det bönemötet bröt ihop och vi fick väckelse. Jag var närvarande vid det första mötet där väckelseanden manifesterade sig. Åh! hur förändrad var inte tonen i deras böner, bekännelser och förböner. Jag sade till en vän när jag kom hem: "Vilken förändring det blev i dessa kristna. Detta måste vara början på en väckelse." Ja; en underbar förändring kommer över alla möten då de kristna blir uppväckta. Då betyder deras bekännelser någonting. De menar förbättring och upprättelse. De menar arbete. De menar att vidta åtgärder. De menar att öppna sina penningpungar, sina hjärtan och händer, och att uppoffra all sin kraft för att föra arbetet framåt.

s) Segrande bön är specifik. Den bedes för en definierad sak. Vi kan inte segra i allting på en gång. I alla de fall som nedtecknats i Bibeln där bön blev besvarad, är det anmärkningsvärt att den bedjande bad för en specifik sak.

t) Ett annat villkor för segrande bön är att vi menar vad vi säger i bönen; att vi inte gör några falska förespeglingar; i korthet, att vi är helt lika barn och uppriktiga, och talar ur hjärtat, varken mer eller mindre än vad vi menar, känner och tror.

u) Ett annat villkor för segrande bön är en sådan sinnesstämning som för med sig en god tro på Gud i alla Hans löften.

v) Ett annat villkor är att "vaka och bedja" liksom "att bedja i den helige Ande." Med detta menar jag att vara på sin vakt mot allt som kan förkväva eller bedröva Guds Ande i våra hjärtan. Också att hålla utkik efter svaret, i ett sinnestillstånd som villigt kommer att använda sig av alla nödvändiga medel, till vilket pris som helst och lägger den ena enträgna bönen till den andra.

När den mark som ligger i träda är grundligt uppbruten i de kristnas hjärtan, när de har bekänt och gottgjort - om arbetet är grundligt och uppriktigt - kommer de helt naturligt och oundvikligt att uppfylla villkoren, och kommer att segra i bön. Men det kan inte nog understrykas att inga andra kommer att segra. Det som vi vanligtvis hör i bönemöten och konferenser är inte segrande bön. Det är ofta förvånande och beklagligt att bevittna vaneföreställningarna som råder i ämnet i fråga. Vem, av dem som har bevittnat riktiga kristna väckelser, har inte blivit slagen av den förändring som kommer över hela anden och sättet att bedja på hos verkligt uppväckta kristna? Jag tror inte att jag någonsin skulle ha kunnat bli omvänd om jag inte hade upptäckt svaret på frågan: "Vad beror det på att så mycket som kallas bön inte blir besvarat?"

av Charles G. Finney
Taget från Revival Movement Association, "Power From on High"